kyrkoherde

goran.moden@svenskakyrkan.se

För ett par år sedan reste jag runt i Sydafrika. Vi var en

grupp som besökte olika kyrkoförsamlingar och tog del

av deras projekt med de fattiga i kåkstäderna, aids-drabbade

barn, översvämningsoffer och mycket annat. Vi var

också ute på ön Robben Island som ligger utanför Kapstadens

kust. Ön är beryktad för det fängelse där den vita

regimen internerade politiska fångar under apartheidtiden.

Här satt bl a Nelson Mandela fängslad i 27 år.

Regeringen gjorde på den tiden allt för att bryta ner ocht

hindra de svarta ledarna från att samla sina medlemmar

till ett organiserat motstånd mot regimen. Det var hårda

år i fängelset. Allt för att knäcka självkänslan hos oppositionen.

När vi åkte med båten tillbaka till Kapstaden blev man

stum inför den skönhet som bredde ut sig framför ögonen.

Taffelberget som reser sig i bakgrunden och på vars

sluttningen ner mot vattenbrynet staden breder ut sig.

Det är så vackert att man inte riktigt förstår att det är

verkligt. När båten kom fram till kajen och vi skulle hoppa

iland ropade kaptenen ut i högtalaren: Mind the gap.

Tänk på avståndet. Då blev jag plötsligt återkallad till

verkligheten. Orden gjorde mig påmind om i vilken värld

jag lever. En värld med motsättningar i stort och smått.

Avundsjuka. Missstro. Ingen andlighet. Tänk på avståndet.

Det blev en signal för mig. Lev inte på ett sådant

sätt att du kommer för långt ifrån Gud. Det är så lätt att

vi bara lever på i våra liv utan att reflektera över varifrån vi

kommer och vart vi är på väg. Att vi har ett ansvar för det

liv vi fått att leva.Om avståndet till Gud blir allt för stort

så är det lätt hänt att man tappar fokuseringen på livet.

De vita ledarna i Sydafrika hade ju alldeles uppenbart

låtit avståndet bli för stort mellan sig och Gud, annars

hade man inte behandlat de svarta på det sätt som man

gjorde.

Jag läste vid det tillfället Nelson Mandelas självbiografi

och förvånades över hur människor kan leva sida vid

sida och ändå inte se varandra. Att man inte ser att man

gör varandra illa. Istället tar sig en grupp rätten att trycka

ner den andra för att själv få ett behagligt liv. Det värsta

var att de vita tolkade bibeln på ett sådant sätt att det

gynnade dem själva. De hade låtit det bli ett avstånd

mellan sig och Gud och det fick katastrofala följder. Ett

förtryck av andra människor under många år.

Jag blev påmind om det här uttrycket då jag åkte tunnelbana

i Stockholm och hörde föraren ropa – "dörrarna öppnas

– tänk på avståndet." när tåget stannade vid perrongen.

Tänk på avståndet. Det behöver vi göra dagligen i våra

liv. Tänka på avståndet mellan oss och Gud. Tänka på

vad det är som påverkar oss i vår människouppfattning,

som får oss att göra på ett visst sätt, eller tänka som vi

gör? Ofta hämtar vi vår livsfilosofi från tidningar och TV

men det ger oss bara en ytlig grund att stå på utan djupdimension

som håller att leva och dö på. Jag skulle vilja

att du funderade på var du får din livsuppfattning ifrån.

Vad det är som gör dig till den människa som du är, och

var du får dina tankar ifrån?

Har man låtit avståndet bli för stort mellan sig och Gud

då har man också kommit långt bort ifrån Skaparens tanke

med oss. Kommer vi långt ifrån Gud då blir det också

svårare att leva tillsammans med andra människor eftersom

vi inte längre delar samma värdegrund. Om vi lever

med vår tro på Gud påverkas vi av den tron och låter Gud

bli närvarande i vårt liv. För många är det ju så att man

har förlorat tron på Gud som därmed har blivit frånvarande

i ens liv. En känd författare skriver: "Man förlorar

inte sin tro, den upphör bara att prägla ens liv." Och det

är det som känns så hemskt. Så därför uppmanar jag dig

att inte skapa ett för stort avstånd

mellan dig och Gud så att du inte

får möjlighet att uppleva livets fullhet.

Det har blivit en tradition i vår kyrka att erbjuda musik av varierat slag

under sommaren. Ibland är det musiker i början av sin karriär som hos

oss får en plattform för att framträda. Andra gånger är det avancerade

musiker som kan utöva sin musik i kyrkorummet. I sommar har vi haft

besök av Staffan Thuringer från Melbourne. Han är civilingenjör till yrket

men har musiken som hobby. Han började spela redan som sexåring,

då han såg sin morfar spela orgel i Grödinge. Han bor i sedan 1980 i

Melbourne där han är körledare/organist dels i Svenska Kyrkan, dels i St

Andrews Uniting Church i Footscray.

Vid orgelkonserten i Frösö kyrka spelade han musik från den romantiska

tiden vid 1800-talets slut. Där fanns bl a flera franska tonsättare

som inte spelas längre. De kom ur ropet på 1950-60-talen då det skulle vara annan typ av musik. Vi som hade

förmånen att övervara konserten kunde bara njuta av den bortglömda musiken. De otroligt välljudande tonerna av

Wilhelm Volckmar, den roliga musiken av Josef Rheinberger och den franskt mystiskt klingande musiken av Louise

James Alfred Lefebure-Vely. Den sistnämndes kompositioner fick en att uppleva den franska stämningen vid slutet

av 1800-talet. Musiken framfördes på ett mästerligt sätt av Staffan Thuringer. Han sätt att registrera och framföra

kompositionerna vittnar om en stor känsla både för kompositörerna och instrumentet.

Onsdag 19 maj

Klockan nio startade vi vår resa till Estland. Vi, det är

Frösö Ungdomskör,Vokal-4, körledare Lena Moén samt

några föräldrar och en morfar.

Bussresan ned till Kapellskär tog tio timmar, inklusive

några bensträckareoch en lunchrast i Älvkarleby. Min vän

Hanna och jag hade språkkurs i estniska på vägen ned,

något som visade sig vara väldigt nyttig. Vi lärde oss bland

annat: hej = tere, tack = tänan eller aitäh och jag heter =

minu nimi on.

När vi kom fram till Norrtälje körde vi, eller rättare

sagt vår busschaufför Karl-Erik, till en början runt lite

planlöst, men några telefonsamtal senare hittades vägen

ut till Kapellskär. Klockan sju klev Frösö Ungdomskör &

Co in i vänthallen, och en halvtimmes väntan senare

bordade vi Vana Tallinn, färjan som skulle ta oss över till

Estland. Färjan lade ut och styrde mot Paldiski klockan

åtta, då den utsvultna kören redan hade huggit in på smörgåsbordet.

Vi sov i fyrbäddshytter, som var helt okej.

Natten var lugn, förutom att jag blev väckt vid tretiden

av en karaoketävling.

Torsdag 20 maj

Efter fem timmars sömn och frukost var Kören framme i

Estland och staden Paldiski som ligger några mil väster

om Tallinn. Efter 45 långa och jobbiga minuter kom

bussen av färjan, och när alla var ombord (Kolla Kompisen!)

kunde FU & Co åka vidare till Estlands huvudstad.

Väl i Tallinn åkte vi först till Svenska Mikaelsförsamlingen

som finns i Vana Tallinn (Gamla Stan).

Vi blev mottagna av församlingens trevliga präst som

berättade lite om församlingens historia. Efter det fick vi

en guidad tur i Vana Tallinn av en dam som pratade

svenska. Vi besökte väldigt många kyrkor, tittade på

regeringshuset och vissa delar av befästningsverket som

finns kvar runt stadsdelen. Vi besökte bl a en Rysk-Ortodox

kyrka mitt under gudstjänsten, och det var mäktigt

med de mässande prästerna, kyrkans vackra utsmyckning

och körens sång. Lunchen åt vi i en liten restaurang i

närheten. Jag, Hanna och min syster Anna hann precis

springa ned till en marknad och köpa en mössa åt morsan

innan det var dags att åka vidare till Lüllemae.

Bussresan genom nästan hela landet tog bara fyra timmar,

och det var ett vackert landskap med många fält som

susade förbi fönstret. Vi i FU & Co, som trodde att vi

skulle sova på golvet i en gymnastiksal, blev väldigt förvånade

när det erbjöds sovplatser i våningssängar. Dessutom

var det ingen sal utan rum med ungefär fyra platser

i varje. Vi fick till och med helt nya sängkläder, kuddar

och täcken! De sovsäckar och luftmadrasser vi släpat med

oss hemifrån kändes plötsligt onödiga.

Efter allmän uppfräschning bjöds vi på middag, potatismos,

sallad och korv. När vi hade ätit och tackat för

maten ("tänan" eller "aitäh") gick vi ned till Lüllemaes

kyrka där vi välkomnades av prästen Enno Tanilas. Vi sjöng

i kören för människorna som kommit för att hälsa oss

välkomna - föräldrarna fick också vara med på jämtlandssången.

Efter sången fikade vi och pratade med de ungdomar

som många av oss mejlat med innan. Sen var det

fotbollsmatch, Sverige - Estland. Estland vann med 4-0,

trots att vi i svenska laget fått estländsk förstärkning. Alla

kom till slut i säng efter en lång och händelserik dag,

trots att många säkert skulle ha velat stanna uppe längre

och prata med de estländska pojkarna.

Fredag 21 maj

Dagen började klockan sju med att jag väcktes av att mina

rumskamrater kom tillbaka från duschen. Alla åt frukost

Den 19-24 maj begav sig Frösö ungdomskör och Vokal-4:an till Estland på körresa tillsammans med sin körledare

Lena Moèn och nio föräldrar. Lovisa Grängsjö, medlem i Vokal-4:an blickar tillbaka på den innehållsrika resan.

och efter att ha sjunget upp gav vi oss av till dagens första

kyrka. Kyrkan var svinkallmoch det gick verkligen dåligt

för oss att sjunga. Trots vår krassa insats applåderade de

som kommit för att lyssna på oss och vi fick världens största

påse godis av församlingen. Efter kyrkobesöket åkte vi vidare

till Sangaste Slott där vår guide för dagen, Rainer

Kuutma, berättade lite om slottets historia. Vi fick bl a

veta att slottet är en kopia av Windsor Castle, och att det

skadades svårt under andra världskriget men byggdes på

60-talet upp igen.

Vi åkte vidare från slottet för att lämna de nio datorer

vi tagit med från Sverige till Ivo Pill, prästen i Valga. Efter

att ha ätit lunch på en krog i närheten åkte vi vidare in

till Otepää. Först besökte vi Otepää kyrka och fick höra

lite om den vackra träkyrkans historia. Efter det fanns det

fri tid i staden för shopping innan vi åkte vidare till ett

frisksportcentrum i närheten. Vi fick välja mellan att bada

och bowla. Jag valde bad och det var verkligen härligt att

sträcka ut i bassängen efter alla svettiga och ergonomiskt

katastrofala bussresor.

Vi åt middag i Otepää, och efter middagen gick vi till

kapellet i närheten. Där pratade Ivo Pill lite och sedan

sjöng vi några sånger för ungdomarna som kommit för

att hälsa på oss. Efter lite prat och bytande av mejladresser

åkte vi till vårt boende i Lüllemae där det ordnats en

brasa. Vi pratade eller spelade volleyboll med ungdomarna

i byn och gick sedan till sängs vid 11-tiden.

Lördag 22 maj

Efter en tidig frukost åkte vi till en marknad i Valga. Den

var inte särskilt stor men allting var billigt så de flesta

hittade någonting. Efter marknadsbesöket åkte vi till Valga

kyrka och deltog i en körfestival med estländska och lettiska

körer samt en svensk kör, vi. Akustiken i kyrkan var

mäktig och alla körerna sjöng fantastiskt bra, även vi. Efter

konserten åkte vi till en skola för att äta lunch och

som tack för maten sjöng vi jämtlandssången för dem.Vallo

Ehasalu, vår följeslagare och tolk för dagen, ställde sin bil

utanför skolan och sedan åkte vi till ett ålderdomshem

med ca 20 boende - den äldsta av dem var 101 år. Vi

sjöng några sånger för dem som orkade gå upp, men jag

tror att även de andra hörde eftersom huset var ganska

litet. Efter sången hälsade vi på dem, men tyvärr gick det

inte så bra att prata med dem. Vi hade bara en tolk och

de boende kunde bara estniska och kanske ryska. Frasen

"mina ei räägi eestikeelt" ("jag talar inte estniska" ), fick

många användning av. Efter att ha delat ut godis åkte vi

vidare till Mönistre Bondemuseum.

Museet var i själva verket några hus som hade byggts

upp så som de sett ut för 120 år sedan. Det var intressant,

men för oss som är på Jamtli en gång om året, och

dessutom var trötta efter att ha gått upp klockan sju, kanske

detta inte var den mest spännande programpunkten.

Efter att ha tackat guiden med en Frösöhandduk och

jämtlandssången åkte vi från museet till Taheva Barnhem.

Vi sjöng först för barnen, och de delade ut små kort. Efter

det gick vi och pratade med barnen som bodde där.

De barnkläder, gosedjur och spel vi hade tagit med kändes

lite fel när vi upptäckte att de som bodde där var barn

mellan tio och arton år utrustade med stereoanläggningar

och snabba datorer.

Vi åkte tillsammans med de trevliga barnen till ett utsiktstorn

i närheten. Från tornet kunde man se Lettland,

vars gräns bara var några mil bort. Vi åt middag i barnhemmets

matsal och åkte sedan därifrån efter att ha lämnat

godis, pennor och en kartong ritpapper till barnen.

Kläderna och gosedjuren lämnade vi till Vallo så att han

kunde ge dem till en församling i närheten som behövde

lite hjälp.

När vi sagt adjö till Vallo och givit honom ett minne i

form av en Frösöhandduk åkte vi "hem" till Lüllemae.

Där var festen i full gång på skolan bredvid, som firade

40-årsjubileum. De flesta gick ut och pratade med sina

nya vänner från dagarna förut, medan några tog igen sig

efter den händelserika dagen. Vid 11-tiden var alla i alla

fall på rätt sida om dörren.

Söndag 23 maj

Morgonen gick åt till att packa in våra saker i bussen, äta

frukost och tacka de som lagat maten, Lüllemaes präst

och Marcos, som sett till att allt varit bra. Vi åkte sedan

till kyrkan i Valga för att, som enda kören, delta i gudstjänsten.

De fem låtar som vi sjöng gick jättebra. När

gudstjänsten var slut gick hälften av oss över till Lettland,

vars gräns låg några hundra meter bort. Vi gjorde en

snabbvisit i en lettisk kyrka som var ganska lik de estniska

och gick sedan tillbaka till bussen. Vi åt lite snabbt hos

en församling i Valga, tackade Rainer Kuutma som varit

vår följeslagare även denna dag, och kastade oss sedan in i

bussen för att åka till färjan.

Foto Lena Moén

De 24 milen mellan Valga och Tallinn tog rekordsnabba tre timmar, och vi hann med vår färja med god marginal. Vi

åkte med Tallinks nyaste och lyxigaste färja, M/S Victoria, och alla shoppade iväg sina estniska kroon i taxfreen innan

det var dags för smörgåsbordet. Trots karaoke, dans och disco som höll på hela natten var de flesta trötta och lade sig

runt halv ett, svensk tid.

Måndag 24 maj

Vi vaknade vi åttatiden, en riktig sovmorgon jämfört med den föregående veckans tider. Frukost åts och vid tio lade

M/S Victoria till i svensk hamn. Efter en väldigt lång väntan för att komma förbi passkontrollen klev vi ombord på

bussen. Efter att ha lämnade av de två som skulle stanna i Stockholm respektive åka till Göteborg, styrde vi kosan

hemåt. Åtta timmar senare parkerade vi på Frösön efter en resa som har varit lika händelserik som rolig.

Efter 14 års trogen tjänst i Frösö församling lämnar nu

vår kyrkisfröken Kerstin Larsson sitt arbete. Tro det eller

ej, hon ska bli pensionär! Och då måste man ju ställa

den obligatoriska frågan:

Hur känns det att bli pensionär?

Hur gick det till när du började jobba i församlingen?

Vad har varit det bästa med ditt arbete?

Har du någon speciell händelse du bär med som ett

minne från din tid i församlingen?

Ja, jag tror nog att det också är många barn som bär med

sig fina minnen från sin "fröken Kerstin". Tack, Kerstin,

för din fina insats i Frösö församling! Vi önskar dig lycka

till, och Guds välsignelse!

Vi vill välkomna Agneta Vonic-Haiduk som ska börja

jobba hos oss i Frösö församling. Agneta är född och

uppvuxen på Frösön, och kommer närmast från att ha

jobbat i Östersunds församling, där hon har varit i 15

år.

församling, säger hon, sedan berättar hon för mig om

alla nya idéer och visioner som hon har.

Hennes arbetsuppgifter kommer att i huvudsak vara

att jobba med barn i förskoleåldern, att hon tycker om

att jobba med barn kan man inte ta miste på. Hon

kommer även att vara verksam i konfirmandarbetet bl.a.

Hoppas att du trivs bra hos oss Agneta !

Diakon Bo Karlsson har nytt telefonnummer:

063-138130.

Vår nya präst, Solbritt Mattsson, kan nås på:

063-161154.